Det hände i torsdags

Falken stod framför spegeln för första gången och såg på sig själv. Hans hår var fett och smutsigt, hans jeans var alldeles jordiga och hade ett stort hål på vänster knä. Den en gång vita t-shirten var gulbrun av svett och smuts, och han vågade knappt sänka blicken för att se sina skor.
Hans kusin Janne skulle komma när som helst, och Falken kunde väl knappast se ut så här då. Jannes föräldrar var svinrika, så Jannes liv var – enligt Falken – helt perfekt.
Allt Falken ville göra hade Janne redan gjort. Tack vare föräldrarnas pengar. Jannes pappa, Nils, hade ett stort företag som han startat bara några år tidigare. Vad företaget gjorde hade inte Falken en aning om, men det gav mycket pengar. Falkens pappa Hans, Nils bror, hade däremot inget sinne för affärer. Han hade också ett företag, men med större utgifter än inkomster. Antaglien borde Hans aldrig ens tänkt tanken på en bilskrot. Det var som en stor soptipp, med metallsopor. Inte någon guldgruva, precis.
Hans och Falken bodde i en liten husvagn på tomten, bakom en stor hög med krossade bildelar. Ingen lyx, alltså.
Falkens mamma hade stuckit för länge sedan, och var nu lyckligt gift med en amerikan. Hon bodde för långt bort för att Falken skulle kunna träffahenne regelbundet, men det gjorde honom inte så mycket. Han hade sin pappa och behövde ingen mer.
Och så var han ju dålig på engelska. Det var den riktiga anledningen. Han skulle inte klara en dag i en amerikansk skola, inte ens en timme.
Jannes föräldrar var såklart fortfarande gifta. Hela deras familj var som en typisk svenssonfamilj, men mycket rikare.
Just därför var Falken tvungen att göra något åt sitt utséende. Janne skulle säkert ha de senaste, dyraste kläderna han kunde hitta.
Falken letade reda på en handduk som såg tillräckligt ren ut och skyndade in i badrummet för en snabbdusch.
Han och Janne var som natt och dag, men han var den enda han kunde prata med, och det var det enda viktiga nu.
Han rös till av den plötsliga hatvågen som strömmade fram med blodet inom honom. Snabbt koncentrerade han sig på att tvätta sig. Han orkade inte vara arg. Inte just nu åtminstonde.
Till sin förfäran upptäckte han att det bara fanns ett billigt schampo från Ica, inte alls något som kunde mäta sig med Jannes dyra frisör-schampon. Falken suckade tungt, men såg till att tvätta håret noggrant.
Efter några minuter stängde han av vattnet och klev ut ur duschen. Spegeln ovanför handfatet blev snabbt immigt, så Falken var tvungen att leta reda på en annan. Nåja, han skulle ändå hitta något att ha på sig först.
Han knöt handduken runt midjan och skyndade mot det väldigt lilla rummet. Istället för att ligga nervräkta på golvet låg kläderna för en gångs skull ihopvikta i den lilla byrån, hans täcke såg nästan helt slätt ut och rummet doftade inte svett som vanligt utan hade en angenäm rosenton. Vart blomm-lukten kom ifrån var han inte riktigt säker på, eftersom han inte sett en blomma på nära håll sedan han var cirka tre år. Han drog slutsatsen att några få, små rosor lyckats pressa sig upp och överlevt någonstans utanför. Hur som helst gav denna doft rummet ett lite vänligt intryck.
Men nu var det ju kläder. Vad skulle han ha på sig? Han drog ut en låda och lyfte tveksamt upp en vit skjorta. Det kanske var lite väl... formelt?
Falken grimaserade, det var ju nästan pinsamt, att använda ord som formelt. Suckande la han ner skjortan och fortsatte leta. Han hade ju inget! Nu skulle han snart bli arg- Det här var ju jätteirriterande!
”Nu struntar jag i det här”, sa han för sig själv, och snabbt drog han på sig ett par slitna (men rena) jeans och en urblekt t-shirt med en bild av ett gammalt rockband tryckt på. Vilket band det var visste inte Falken. Texten var sedan länge försvunnen.
Falken kastade handduken på en stol och gick ut i ”trädgården”, som var precis utanför dörren.
Den bestod av tre små buskar och några nertrampade småväxter. Han anade siluetten av en bil, och mycket riktigt, tre minuter senare klev Janne ur den svarta SUV:en.
”Tack då, vi ses sen”, sa han innan han smällde igen dörren. Sedan tog han tre långa steg och hamnade flinande framför Falken.
”Men tjenare”, sa han och boxade till Falken på armen. Falken nickade till svar och boxade tillbaka.
”Vill du ha något, vatten, cola?” undrade han.
”Cola”, svarade Janne, på väg in i husvagnen. Han gick raka vägen till Falkens rum, och visslade lågt.
”Här har vi städat, ser jag”, konstaterade han och kastade sig på sängen.
Falken kände att han rodnade, och lämnade snabbt rummet. Han gick till köket och hittade två burkar cola i kylskåpet. Han tog lång tid på sig på väg tillbaka till sovrummet. När han var övertygad om att rodnaden försvunnit gick han in i rummet.
Janne låg fortfarande på sängen, och nu höll han på med sin mobil. Han la undan den när Falken klev över tröskeln.
”Okej”, sa Janne med allvarlig röst. ”Vad har hänt?”
Falken blev förvirrad och sa: ”Eh, va? M-men ...?” innan han sjönk ner på sängen. Janne skrattade.
”Men kom igen, du ser ju asförbannad ut! Det är lugnt, jag kommer inte berätta för någon.”
Falken suckade tungt och satte sig brevid Janne. Jannes djupblå, makalöst vackra ögon, som förtrollade alla tjejer inom radien av två meter, borrade sig in i Falkens.
Falken kunde inte vända bort blicken. Jannes blonda, rufsiga hår var i perfekt längd. Några veckor till, men sen skulle han vara tvungen att klippa sig. Kunde han verkligen berätta vad som hänt – som också var väldigt förnedrande – för sin nästintill perfekta kusin?
Falken andades långsamt och djupt, och slutligen bestämde han sig.
”Det hände i torsdags”, började han, och snart visste Janne allt.
”Så, du skojar inte? En ... tönt ... slog DIG! I handboll?!” Janne var nästan mållös. Falken såg hans ansikte lysas upp av en idé som precis slagit honom.
”Vad?” frågade Falken.
”Meh! Det är ju självklart!” tjöt Janne upphetsat. Han började gå runt i rummet och hans läppar rörde sig ljudlöst när han planerade det som snart skulle ske.
”Men säg då!” röt Falken irriterat. Janne stannade och vände sig mot Falken med ett stort leende på läpparna.
”Vi slår ner honom, såklart!” sa Janne käckt.
Falken satt tyst i några sekunder och lät tanket sjunka in. Han tvekade inte länge; idén var perfekt, helt enkelt. Precis som Janne alltså.
”Vadå, typ ... nu, eller?” frågade Falken. Janne ryckte på axlarna och drog fingrarna genom håret.
”Det funkar för mig, jag ska ju ändå sticka senare så ...”
Falken blev yr av olika känslor som plötsligt överraskat honom. Han kände välbehag, nöje och ren råhet, men skammen fanns också där. Han skulle snart slå ner en kille som – inte precis – gjort honom någonting.
Men så blev han åter igen medveten om hur tyst det blivit när Kante skjutit på mål, och bollen rullat in. Det hade varit det värsta ögonblicket i Falkens liv, och han tålde inte att bli förnedrad på ett sådant sätt.
Det var Kantes eget fel, bestämde han sig för.
”Okej, då sticker vi då”, sa Falken bestämt. Janne stod framdör Falekns byrå och letade efter hårvax. Falken hade bara ett billigt från coop, och det dög tydligen inte, så Janne vände sig om mot Falken igen.
”Japp”, sa han och gick föra Falken ut i den lilla hallen för att dra på sig sina vita Fred Perry-skor. Falken tog ett par slitna vans och kom ut före Janne.
Solen stod högt på himlen, och eftersom han varken hade klocka eller mobil gissade han att det var runt ett nu. Plötsligt stod Janne bakom honom.
”Eh, ska du, typ, låsa eller nåt?” sa Janne utan att få det att låta som en fråga.
Falken skakade på huvudet och tog med sig Janne för att hitta sin cykel. Den låg halvt begravd under en hög förvriden metall. Han letade snabbt upp sin pappas cykel åt Janne, och de började cykla.
Falken visste inte exakt vart Kante bodde, bara att det var nära skolan.
Janne var ovanligt tyst, han som alltid brukade prata mycket. Falken tyckte i och för sig att tystnaden var skön, men det kändes ändå konstigt.
”Så ...”, sa Falken. ”Hur hade du tänkt att vi ska göra då? Ska vi bara gå dit och liksom, slå ner honom?” frågade han lite osäkert.
Janne himlade med ögonen och sa: ”Kolla här. Vi är där. Vi ringer på. Vi ser till att han kommer ut. Vi tar honom till en typ, gränd eller  nåt, och så PANG!” Han boxade i luften.
Falken skrattade rått.
Efter några minuter slängde de ner cyklarna på den lilla gräsplätten som var Kantes trädgård. Janne skyndade till dörren och ringde på. Två långa, gälla signaler. Falken tyckte sig ana en skugglik form inne i huset, men glasrutan som var i huvudhöjd i ytterdörren var av det nästan ogenomskinliga slaget, så det var svårt att se in.
Dörren öppnades, och de båda pojkarna såg in i Kantes panikslagna ögon.
Janne grep tag i dörren innan Kante hann slå igen den.
”Hejsan Kante. Har du lust att hänga med oss ett tag?” flinade Janne.
Falken knuffade bort honom och klev fram. Han försökte hitta ett passande ansiktsuttryck, och valde ett som han kallade ”lite-skamsen-men-fortfarande-rått-och-häftigt”.
”Ja, alltså ... Det blev lite konstigt i torsdags. Och före det också. Men jag hade hoppats på att vi ... tja, kunde bli kompisar. Om du vill alltså, för jag förstår om du inte vill och så men ...”
” Ja”, avbröt Kante. Hansåg upprymd ut och hans annars så blanka ögon var ljusa och levande. Han var det; levande och lycklig. Falken kände en stöt i hjärtat. Han visste vad han skulle göra, och han hade varit stolt. Men det här hade han inte väntat sig. Han hade till och med velat döda Kante, men inte nu längre.
Och ändå var det precis det han skulle göra; krossa honom totalt. På insidan skulle han vara död, om än ännu mer än förut.
Det Falken skulle göra var inte misshandel. Det var mord.
”Jag vill vara din vän!” sa Kante högt och log lite osäkert. Janne log brett och knuffade till Falken, som då också började le.
Kante skyndade sig in i huset för att hämta sin cykelnyckel. Han kom tillbaka efter ett tag, utan nyckel, och såg bekymrad ut.
”J-ja-g-g kunde inte h-h-hitta den”, konstaterade han olyckligt, och sjönk ihop lite.
Falken log uppmuntrande och sa:
”Det är OK, du kan alltid ...” Han tvekade.
Kante sken upp och utropade: ”Jag vet! Jag har en sparkcykel!” Sedan blev han knallröd, och väntade på ”haha, vilken tönt”, men det kom aldrig.
Janne såg glad ut, och Falken ... han såg lite osäker ut. Kante spärrade upp ögonen. Falken, osäker?! Det gick inte ihop. Innan Kante hann fundera mer sa Falken:
”Det blir perfekt. Ska vi sticka, eller?” och hoppade upp på den rostiga cykeln han tidigare slängd ifrån sig på gräsmattan.
Janne gjorde likadant, så Kante skyndade in i huset för att hämta den knappt använda sparkcykeln han fått i julklapp.
När Kante kommit ut skyndade de iväg. Janne cyklade först, och valde vägen. I början kände Kante igen sig, men nu hade de åkt i ungefär 15 minuter, och han var både trött och vilse.
Falken saktade ner farten så att han åkte jämsides med Kante. Han såg verkligen annorlunda ut på fritiden än hur han gjorde i skolan. Han hade rena kläder och håret var tjockt och naturligt fluffigt, inte fett och hängande i stripor som sist de sågs.
”Så, hur mår du?” frågade Falken nervöst. Kante var medveten om detta. Falken – nervös. Något var fel. Han svarade inte, utan såg sig omkring. De hade precis kommit in i en liten skogsdunge. De var de enda där, och detta faktum fick Kante att tvärbromsa.
Janne och Falken stannade snabbt.
Kante vågade inte röra sig, men lyckades ändå få fram: ”N-n-n-ni v-v-ill inte v-vara min-n-a v-v-änne-e-er v-va?”
Innan Kante hann blinka var Falken och Janne bredvid honom. Han hade inte en chans.
”Nej”, sa Falken kallt, och drog långsamt fram en nagelsax. Kante spärrade upp ögonen. Skulle han klippa naglarna? Nu?
Han andades lättat ut. De skojade såklart! Vad dum han var. Han log ett osäkert leende. Ingen log tillbaka. Kante blev rädd igen.
”K-killar, snälla, g-ö-ö-r mig inte -i-ll-a-a!” bad han.
Falken rörde inte en min, men Kante såg smärtan i hans ögon när han tog tag i Kantes hand, och enkelt klippte av ett finger.
Kantes vrål fyllde dungen. Janne såg rädd ut, men Falken såg fortfarande lika lugn ut. Han hade stängt av ansiktet. Allt förutom ögonen. Men det kunde Kante inte se.
För efter fingret var det tydligen dags för ögonen.

Falken blundade och njöt av vinden i håret. För första gången någonsin kände han sig fri. Och med all rätt, för det var precis det han var.
Fri.
10 långa år, men ändå kom han ihåg allt så väl. Han hade många gånger önskat att han kunde glömma, men det gick inte. Visst fanns det en utväg, men döden var han inte redo för. Inte än.
Fängelset hade varit ett helvete, men bättre än den där ungdomsanstalden han fått vara på de första 6 åren. Janne hade kommit undan. Såklart. Men det bekymrade inte Falken.
Janne hade gått mot döden med öppna armar, så att säga. Det var väl Falkens fel det också. 22 år, och dödat två personer redan. Men det var det förflutna. Nu var han en ny person.
Nu skulle han inte lämna fingeravtryck.
Falken log där han stod framför sin fars husvagn. Han drog på sig handskarna, och gick in.

SLUT ! :)

Och detta är alltså en VG-berättelse, enligt min svenskalärare ...

Och förlåt för att jag skrivit det såhär, men jag skrev som en bok, och tydligen funkar inte styckeuppdelning, så hoppas att ni stod ut ! :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0